“Böckerna blir fler men innehållet allt sämre”, skrev Aftonbladets Martin Aagård i en stor artikel nyligen. Texten delades flitigt på Twitter och många utbrast i ett “äntligen” över att någon nu vågade prata om det. Andra tyckte att det var ett elitistiskt perspektiv.
Aagård utvecklade med att böckerna blir allt mer amatörmässiga och att hela “bokutgivningen håller på att avprofessionaliseras”. Han beskrev hur kulturredaktionerna i slutet av 00-talet plötsligt började vada i böcker. Det gör vi fortfarande.
DN:s Jonas Thente ondgjorde sig i början av året över det: “Efter att ha refuserats av Sveriges samtliga hel- och halvetablerade förlag kommer 50000 författare att med hjälp av den nya tekniken skapa egna förlag – som av uppenbara skäl inte refuserar dem – för att efter utgivningen ägna all tid åt att agitera mot att kultursidorna förtiger dem.”
Allt har inte handlat om egenutgivningen, utan också om de etablerade förlagens nedskärningar. Men samtidigt kunde vi var och varannan dag under 2012 läsa om egenutgivningen i USA. Om hur man, som brittiska EL “Fifty shades” James, kan slå igenom och tjäna en massa pengar utan ett stort förlag.
“Ja, så kan det vara”, vill man säga i lugn, pedagogisk ton. Men då missar vi något viktigt (förutom att det sker i ytterst få fall). I USA har systemet med frilansande redaktörer, förläggare och korrekturläsare kommit igång – vilket innebär att nivån inte nödvändigtvis sänks. Istället för allt det där tror författaren i Sverige att hen klarar sig bra själv. Säg efter – och låt det prägla 2013: “Alla kan inte skriva.”