Från rymden till Ring P1
Solstormar, skrytbyggen, schlagerhysteri. Nättrollen spricker och fiktionen får en välkommen renässans. Det här kommer vi att prata om under kulturåret 2013.
1. Sluta googla börja goggla

Att digitala innovationer förändrar vår vardag har vi märkt av lite till mans, men med Googles nya glasögon ska användaren uppleva “en förhöjd verklighet”. Det tidigare superhemliga “Project glass” kommer inom en snar framtid att förvandla glasögonormen till en tekniknörd av rang och smartphonen till en onödig, föråldrad accessoar. Företagets skrytfilmer om vad dessa brillor kan användas till har setts av hundratusentals människor världen över. Handlingen är enkel: en man är på väg till tunnelbanan när det visar sig vara stopp i trafiken, glasögonen har registrerat detta och föreslår en alternativ väg med karta och allt. Senare ringer han upp sin tjej och drar några ukulele-riff medan han snackar med henne, som är fullt synlig på den lilla glasögonskärmen.
Behöver man ens säga att manicken är röststyrd? Det är nämligen snackandet som tar över på alla fronter. Podcastfenomenet växer explosionsartat. Men precis som när Twitter började bli stort är det till stor del de “vanliga kändisarna” som bara skaffar sig ytterligare ett skyltfönster – Filip Hammar och Fredrik Wikingsson, Alex Schulman och Sigge Eklund med flera. De som förlorar mark är bloggarna, som kommer att ta bladet från munnen och börja snacka istället.
2. Eufori över Eurovision

Det är Loreens fel. Det kommer nämligen att bli en fet Eurovision-hysteri – värre än vi stackars luttrade svenskar någonsin varit med om. Polen och Portugal har hoppat av finalkarusellen sedan tidigare och även Grekland och Cypern har aviserat att de överväger att avstå. Dålig ekonomi är orsaken som angetts av de länder som lämnat walk over. Men diskussionerna kring vilka som kommer och inte (kommer någon att sakna Cypern?) är inte det centrala egentligen.
Heidi Avellan skriver i Sydsvenskan att 2013 är året då värdstaden Malmö kan byta tonart, från moll till dur. Låter som en vacker tanke, men knappast sannolik. För en överdos tonartshöjningar botar varken våld eller finansiella kriser. Möjligen kan den få svenskarna att inse det som resten av Europa för länge sedan förstått – att Eurovison song contest är passé.
3. Fler örnar vill landa

Sprak, sprak och sedan ingen kontakt. Den här gången är det inte Telia som strular, utan solen. 2013 är nämligen solstormarnas år. Men var inte orolig – vi med hemvist på jordkulan är långt framme när det gäller att förbereda oss på solens allehanda utbrott.
Återigen vänder vi gärna blickarna mot rymden. Appen Planets, som laddats ner mer än en miljon gånger, gör att du kan beskåda stjärnhimlen utan att ens gå utanför dörren, medan NASA äntrat pod-stratosfären och i sina sändningar talar sig varma över väsent-ligheter som ”Vad driver en komet” eller ”Hur skapas norrsken?”.
Intresset för månen, nästan 44 år efter Armstrongs lyckade landning, blir allt mer centralt både för privatpersoner (den danske investeraren Per Wimmer ska borda Space Ship Two under 2013, tillsammans med bland andra miljardären Richard Branson) och länder med omfattande rymdprogram. Ryssland stod för flest uppskjutningar 2012, medan Kina är landet som helst vill blicka ut i oändligheten. De planerar att skicka ut en ny obemannad rymdsond – och på sikt även landsätta en människa på månen.
Det blåser med andra ord både kring månen och på solen. Vi står inför ett rymdår.
4. Alla kan inte skriva

“Böckerna blir fler men innehållet allt sämre”, skrev Aftonbladets Martin Aagård i en stor artikel nyligen. Texten delades flitigt på Twitter och många utbrast i ett “äntligen” över att någon nu vågade prata om det. Andra tyckte att det var ett elitistiskt perspektiv.
Aagård utvecklade med att böckerna blir allt mer amatörmässiga och att hela “bokutgivningen håller på att avprofessionaliseras”. Han beskrev hur kulturredaktionerna i slutet av 00-talet plötsligt började vada i böcker. Det gör vi fortfarande.
DN:s Jonas Thente ondgjorde sig i början av året över det: “Efter att ha refuserats av Sveriges samtliga hel- och halvetablerade förlag kommer 50000 författare att med hjälp av den nya tekniken skapa egna förlag – som av uppenbara skäl inte refuserar dem – för att efter utgivningen ägna all tid åt att agitera mot att kultursidorna förtiger dem.”
Allt har inte handlat om egenutgivningen, utan också om de etablerade förlagens nedskärningar. Men samtidigt kunde vi var och varannan dag under 2012 läsa om egenutgivningen i USA. Om hur man, som brittiska EL “Fifty shades” James, kan slå igenom och tjäna en massa pengar utan ett stort förlag.
“Ja, så kan det vara”, vill man säga i lugn, pedagogisk ton. Men då missar vi något viktigt (förutom att det sker i ytterst få fall). I USA har systemet med frilansande redaktörer, förläggare och korrekturläsare kommit igång – vilket innebär att nivån inte nödvändigtvis sänks. Istället för allt det där tror författaren i Sverige att hen klarar sig bra själv. Säg efter – och låt det prägla 2013: “Alla kan inte skriva.”
5. Fiktionens återkomst

Det fanns en gång ett litet ord på sju bokstäver. Det där man använde för att helt från grunden, fritt flödande från sitt eget huvud, hitta på historier. Genom decennierna har det använts olika mycket. Ibland har man inte velat hitta på något alls och ibland har man låtit idéerna, de påhittade, spruta.
2012 var ett år då det där ordet hamnade i skymundan i den svenska kulturvärlden. Det var då flera av de stora och hyllade filmerna hade fått sin stomme från verkligheten, som ”Call girl”, ”Palme” och ”Searching for Sugar man”. Det var också året då flera av de rosade och prisbelönta romanerna var based on a true story, som Göran Rosenbergs Augustprisvinnare ”Ett uppehåll på vägen från Auschwitz” och den i olika sammanhang prisbelönta ”En storm kom från paradiset” av Johannes Anyuru.
Intet ont om filmerna och böckerna i sig, de var strålande. Och säkert kommer suget efter liknande verk bara öka, inte minst om ”Searching for Sugar man” plockar hem en Oscar. Men det där ordet, F-A-N-T-A-S-I, får väldigt gärna se till att få revansch 2013.
6. Trollen går upp i rök

Till slut har vi fått nog av de organiserade små grupperna och deras hot, hat och rasistiska påhopp. Tidning efter tidning har stängt av sina kommentarfunktioner. Nättrollen går inte att manövrera längre.
2013 inleddes dessutom med att författaren Katarina Mazetti utsattes för hot av alla de slag efter en krönika i Icakuriren med rubriken “Svårt att finna en riktig svensk”. Efter över 600 kommentarer, varav flera ledde till polisanmälan, valde tidningens chefredaktör att släcka ned kommentarsfältet och börja diskutera om man helt ska skippa möjligheten att kommentera framöver. Journalisten Lisa Bjurwald utbrast på Medievärldens sajt (som just infört förhandsmoderering): “Redaktörernas slapphet inför virtuella lynchmobbar har gått för långt. Medarbetarna måste gå före trollen.”
Lisa Bjurwald har själv granskat vad hon kallar för skrivbords-krigarna i en bok med just den titeln som utkommer i dagarna. Äntligen puttas nättrollen ut i ljuset. På samma sätt som Åsa Linderborg gjorde i sin gripande artikel i Aftonbladet före jul, där hon beskrev hoten hon fått efter att tidningen börjat granska högerextrema sajter. En skärskådning av liknande hot blir det i vår också i Maria Svelands “Hatet – En bok om antifeminism”.
2013 kan alltså – låt oss hoppas – bli året då nättrollen spricker. Fast man fasar ju: Var ska då dessa sysslolösa människor göra av allt sitt hat och all sin tid
7. Prinsessbröllopet

Den 8 juni vigs prinsessan Madeleine och herr Christopher O’Neill i Slottskyrkan på Kungliga slottet.
Tihi.
8. Fler museer – samma konst

De stora museerna knoppar av sig som aldrig förr. Guggenheim foundation har förutom moderskeppet SolomonR Guggenheim i New York nu satelliter (planerade eller faktiska) i Berlin, Abu Dhabi, Venedig och Bilbao. Kina har ett politiskt mål om att ha 3500 inhemska museer 2015. Under 2011 öppnade man ett om dagen och är därför, enligt egen utsago, inte långt från målet.
Tyvärr finns en innehållslig likriktning bland konstmuseerna som oavsett var i världen de byggs visas verk av i princip samma konstnärer. Nåja, de senaste åren har i alla fall de stora modehusen tagit sig in på museerna för att där få spegla sig i traditionell kulturell glans medan institutionerna slagit publikrekord på löpande band. En så kallad win win-situation.
Nu är det musikvärlden som promenerar in genom de tunga museiportarna. David Bowie är ett av huvudnumren på V&A i London i vår medan Jimi Hendrix vässar soundet på EMP museum i Seattle.
Det blir ett himla liv på museerna framöver. Förhoppningsvis höjs även några röster mot den pågående internationaliseringen och tillika likriktningen.
9. Allt blir “Ring P1”

Alla ska tycka, medan allt färre bemödar sig med att skaffa sig någon djupare kunskap. En sanning eller ytterligare en framtvingad åsikt? Oavsett så växer debattviljan i Sverige. Förhoppningsvis kommer nya programledaren för SVT:s ”Debatt”, Kristina Hedberg, att kunna både bena ut och vitalisera åsiktsbombardemanget. (Det är väl dags att se över även det formatet också om sanningen ska fram).
Samtidigt tar Nyhetsbolaget på TV4 över debattsajten Newsmill och slår därmed ett slag för opinionsjournalistiken. I takt med att tyckandet regleras allt hårdare i kommentarsfälten hos de stora mediebolagen blir Twitter den nya avfallscontainern för hätska personangrepp, kränkningar och rasistiska kommentarer. Snart liknar hela medieutbudet ”Ring P1”.
10. Uppvaknande ur digital dröm

För några år sedan hördes många stora ord om digital kreativitet. Amerikanska tänkare sa att nätet var en välsignelse för det konstnärliga skapandet. Tekniken skulle ge förutsättningar för nya, kollektiva kreativa processer. Det talades om deltagarkultur, amatörens revansch och demokratiserat skapande.
Visionen har i någon mån besannats. På Youtube frodas åtminstone en sorts amatörkultur, den som tar sig uttryck i Hitler-parodier. Samtidigt använder artister som Radiohead och Amanda Palmer crowdsourcing för att skapa musikvideor och skivomslag.
Men demokratiserat? Det man inte kalla det.
Det senaste projektet från Sveriges housesuperstjärna Avicii säger ganska mycket. Avicii, Tim Bergling, bjuder in fans att bidra till hans kommande singel. 3000 personer i 140 länder har skickat ljud och melodier. De vars bidrag väljs ut kan stoltsera med att vara medkompositörer till en riktig Avicii-låt.
Fast ändå inte. Några royaltyer eller någon upphovsrätt ser fansen nämligen aldrig röken av.
Så gick det med drömmen om den digitala kreativitetens sköna nya värld.